Daniel

För en mor är ens barn det bästa som finns, de får oss att känna både stor glädje och oro, de får oss att skratta och gråta o s v. Mitt äldsta barn är Daniel, en snart 27-årig kille med vackra ögon och ett underbart leende. Han var en stor kille när han föddes, drygt 4.2 kg och 52 cm lång. Under några månader hade han kolik, jag tror nog att alla som har haft ett barn med kolik vet hur det är när absolut ingenting hjälper och barnet bara skriker. Nätter eller dagar med skrik, skrik och åter skrik, bärande, vyssande och en otrolig trötthet! Detta pågick tills Daniel var drygt tre månader och därefter började han få prickar i ansiktet, på benen och på armarna. Läkarna kallade det för atopiskt eksem. Vi fick salvor att smörja med, både cortisonsalva och mjukgörande salvor. Det var en jobbig tid både för honom och för oss som föräldrar. De tog prover och det visade sig att han utvecklat en allergi mot mjölk men även mot hund och katt. Vi hade både hund och katt men han fick inga utslag av djuren och reagerade inte heller när han tog i dem, men läkaren sa att det fanns i blodet.  Om vi inte ville att han skulle utveckla astma så var vi tvungen att göra oss av med djuren. Det var en riktigt tung tid som följde.

                    Daniel 10 år tillsammans med sin lillasyster Evelina

När hans kolik släppte, vid drygt tre månaders ålder, sov han hur bra som helst. Vi la honom i spjälsängen och utan protester sov han hela natten. Han var en så otroligt tålig pojke trots att vi fick smörja honom så mycket och även ligga inne med honom på lasarettet när utslagen tog över för mycket. Han såg rent bedrövlig ut ibland, alldeles röd och svälld av allt kliande i ansiktet. Åren gick och med tiden växte nästan all allergi bort, det var så skönt att slippa smörja honom jämt och ständigt. Denna lilla kille utvecklades till en liten farbror, "gammalförståndig", frågvis, pratsam och så otroligt charmig och go. Han älskade bilar, traktorer, crossar ja allt som hade med motorer att göra och det gör han än idag :=) Daniel var inte gammal när han fick sin första cross och första gången han satte sig på den så visste han precis hur han skulle göra. Det var precis som om han hade känslan färdigt i sig, hur han skulle gasa, bromsa och styra. Visst var jag orolig ibland när han körde, men jag försökte att inte föra över min ängslan på honom.
Jag är så stolt över den här pojken och jag är så glad att jag fick bli hans mamma. Han har utvecklats till en fin, stabil, trevlig kille, snart 2-barnsfar och med ett väldigt stort hjärta. Han är min förstfödde och jag älskar honom så mycket!