måndag 26 september 2011

Just nu hos mig

Äntligen är den här arbetsdagen över! Jag sitter nu vid köksbordet, dricker kaffe, läser reklambladen och funderar hur jag ska lägga upp denna eftermiddag. När jag tittar ut genom fönstret ser jag ingen dimma som jag gjorde på morgon vid frukosten, istället ser jag solen som försöker tränga sig igenom molnen på himlen. Allting känns mycket lättare när solen visar sig och dessutom är det så mycket trevligare att vistas utomhus när vädret visar sig från sin bättre sida.

Helgen har bestått av ett evinnerligt packande eftersom vi ska flytta. Kartonger har fyllt både trappuppgång och lägenhet och vi har lyckats fylla nästan varenda en. Den här flytten kom lite snabbare än vad vi hade tänkt oss, men eftersom tillfället dök upp så kunde vi inte motstå att lämna intresseanmälan på lägenheten. Vi har bara bott ungefär ett år i vår nuvarande lägenhet så man kan nog säga att vi har fått lite rutin på att flytta. Fördelen med en flytt är att man får rensa ut bland alla onödiga saker man sparat och aldrig använder och det är en hel del kan jag säga. Jag har väldigt svårt att kasta vissa saker, t ex sånt som barnen haft när de var små. Ett exempel är dopljuset som pojken fick vid sitt dop för 27 år sedan och hans konfirmationsbibel och psalmbok. Jag frågade om han ville ha dem som minne men han bara skrattade och tyckte att jag kunde kasta bort dem :=) Givetvis kunde jag inte kasta dopljuset men efter mycket vånda åkte bibeln och psalmboken i soporna. Låter det hemskt? Jag fick lite dåligt samvete faktiskt.

Nu ska jag ta cykeln ner på Coop och titta på klickgolv som vi ska lägga in i kök och hall, det ska verkligen bli kul att få nya golv eftersom det gör så mycket för helhetsintrycket.
Det värsta är att jag är så omständlig innan jag kan bestämma mig för vad jag ska ha :=) Jag funderar och funderar, frågar om råd och funderar igen. Förhoppningsvis blir slutresultatet mycket bra.

Ha det gott tills vi hörs igen!

tisdag 20 september 2011

Pajalagröt

När vi nu lika är inne på nyttigheter kan jag dela med mig av receptet på en riktig "skitgröt" :) Detta är alltså ett recept för hårdmagade personer och den brukar tillagas på olika inrättningar där äldre bor. Garanterat fart på magen :)
Receptet är beräknat för 4-6 personer.

1/2 dl linfrön
1/2 dl russin
1/2 dl katrinplommon
1/2 dl torkade aprikoser
1 dl havrekli
2 dl fiberhavregryn
1/2 tsk salt
7 dl vatten

Lägg allt utom havrekli och fiberhavregryn i blöt över natten. Tillsätt detta när gröten ska kokas och låt alltsammans koka under ständig omrörning ca 3-5 minuter.

GI-bröd

Ett saftigt och nyttigt bröd.

2 dl havregryn
5 dl siktat Dinkelmjöl
1 dl krossat linfrö
1 dl russin
1 dl finhackade hasselnötter
2 tsk bikarbonat
2 nypor salt
4 dl naturell yoghurt
1 äpple (rivet)
3 msk honung

Gör så här:
Värm ugnen till 175 grader. Blanda alla torra ingredienser i en bunke.
Rör ner yoghurt, honung och rivet äpple.
Lägg bakplåtspapper i en avlång brödform. Häll smeten i formen och jämna till ytan med en slickepott.
Grädda längst ner i ugnen i 1 timme och 10 minuter. Låt svalna i formen.

                                               Bilden från baka.se

onsdag 14 september 2011

Daniel

För en mor är ens barn det bästa som finns, de får oss att känna både stor glädje och oro, de får oss att skratta och gråta o s v. Mitt äldsta barn är Daniel, en snart 27-årig kille med vackra ögon och ett underbart leende. Han var en stor kille när han föddes, drygt 4.2 kg och 52 cm lång. Under några månader hade han kolik, jag tror nog att alla som har haft ett barn med kolik vet hur det är när absolut ingenting hjälper och barnet bara skriker. Nätter eller dagar med skrik, skrik och åter skrik, bärande, vyssande och en otrolig trötthet! Detta pågick tills Daniel var drygt tre månader och därefter började han få prickar i ansiktet, på benen och på armarna. Läkarna kallade det för atopiskt eksem. Vi fick salvor att smörja med, både cortisonsalva och mjukgörande salvor. Det var en jobbig tid både för honom och för oss som föräldrar. De tog prover och det visade sig att han utvecklat en allergi mot mjölk men även mot hund och katt. Vi hade både hund och katt men han fick inga utslag av djuren och reagerade inte heller när han tog i dem, men läkaren sa att det fanns i blodet.  Om vi inte ville att han skulle utveckla astma så var vi tvungen att göra oss av med djuren. Det var en riktigt tung tid som följde.

                    Daniel 10 år tillsammans med sin lillasyster Evelina

När hans kolik släppte, vid drygt tre månaders ålder, sov han hur bra som helst. Vi la honom i spjälsängen och utan protester sov han hela natten. Han var en så otroligt tålig pojke trots att vi fick smörja honom så mycket och även ligga inne med honom på lasarettet när utslagen tog över för mycket. Han såg rent bedrövlig ut ibland, alldeles röd och svälld av allt kliande i ansiktet. Åren gick och med tiden växte nästan all allergi bort, det var så skönt att slippa smörja honom jämt och ständigt. Denna lilla kille utvecklades till en liten farbror, "gammalförståndig", frågvis, pratsam och så otroligt charmig och go. Han älskade bilar, traktorer, crossar ja allt som hade med motorer att göra och det gör han än idag :=) Daniel var inte gammal när han fick sin första cross och första gången han satte sig på den så visste han precis hur han skulle göra. Det var precis som om han hade känslan färdigt i sig, hur han skulle gasa, bromsa och styra. Visst var jag orolig ibland när han körde, men jag försökte att inte föra över min ängslan på honom.
Jag är så stolt över den här pojken och jag är så glad att jag fick bli hans mamma. Han har utvecklats till en fin, stabil, trevlig kille, snart 2-barnsfar och med ett väldigt stort hjärta. Han är min förstfödde och jag älskar honom så mycket!

fredag 9 september 2011

Filkaka

5 kkp filmjölk
5 kkp socker
3 tsk kanel
3 tsk malen kryddnejlika
1 msk bikarbonat
3 msk lingonsylt
1 1/2 hg avsvalnat smör
9-10 dl mjöl

Grädda i stora långpannan 200 grader ca 25 minuter.

Kalixpepparkakor

Ett "förrivärldsrecept" från en bondmora.

3 dl vatten
1/2 dl sirap
2 msk nejlikor
2 msk ingefära
2 msk kanel
2 msk bikarbonat

Blanda alla ingredienser och gör ett hastigt uppkok.
Rör ihop 750 g socker (ca 4 1/2 dl) och 425 g smör, tills blandningen är vit.
Häll den svalnade smeten över och rör tills det blir kallt.
Sist tillsättes ca 1,2 kg vetemjöl (prova Er fram).
Baka ut och grädda i 200-225 grader.
Om degen spricker så kan Ni tillsätta mer smör och om kakorna flyter ut kan ni tillsätta mer mjöl.

Bregottkakor

Mycket goda kakor som man kan fylla med sylt och grädde om så önskas, men de är lika goda som de är.

3 1/2 dl vetemjöl
1 1/2 dl strösocker
2 1/2 dl maizenamjöl
1 tsk bakpulver
1 ask bregott

Blanda ihop alla ingredienser. Ställ ut ca 50 småbrödsformar på en plåt och fördela smeten i dem.

Klart!

onsdag 7 september 2011

Trevligt eller otrevligt bemötande

Tänk vad ett trevligt bemötande kan göra mycket! Genom åren har man fått vara med om många olika sätt att bli bemött på inom sjukvård, kommun, skola, affärer, privat o s v. Jag tillhör den kategorin människor som absolut inte kan hålla tyst om någon är sur, otrevlig eller allmänt vrång och irriterad. Alla har vi våra bättre och sämre dagar men jag anser att om man har ett serviceyrke, så ska man lämna sina personliga problem hemma. De flesta av oss som har besökt en affär, har nog någon gång stött på den där personen som inte orkar le och knappt orkar svara på tilltal och som ser ut som att de helst vill rymma långt därifrån. Tala om att en sån människa kan göra att man aldrig mer vill besöka den affären. Varför byter de inte yrke?? Om jag har råkat ut för någon mindre trevlig person så försöker jag alltid att vara tålmodig in i det sista, men till slut brister det för mig. Det spelar ingen roll vem det är jag pratar med, jag talar om precis vad jag tycker och då kan jag mycket väl be dem byta jobb :=)

                                                Bilden från Google
Jag förstår mig heller inte på människor som inte kan uppföra sig utan som jämnt måste kommentera eller komma med små inlägg bara därför att de känner för det. De har ingen urskiljning utan måste bara få spotta ur sig det de tänker på. Att de sårar eller förargar, det har de ingen tanke på. Jag och min sambo känner en sådan person, en människa med ett enormt kontrollbehov som är fruktansvärt osympatisk. Som tur är behöver jag inte ha så mycket med denne person att göra.
Människor som är positiva i bemötandet med andra människor, som orkar le, som har ett ord till övers för någon annan och som är sympatiska, de människorna minns man med värme. De är verkligen ett föredöme för andra och en stor tillgång för sitt företag eller sin arbetsgivare. Jag personligen vill inte vara en människa som folk uppfattar som sur eller osympatisk, det skulle vara fruktansvärt.
Ett leende och ett vänligt ord betyder så mycket!

lördag 3 september 2011

Drabbad av demens

Demens, dåligt minne, alzeimer....ord som klingar förskräckligt i öronen. Det finns nog inget som är så hemskt som att se en anhörig som alltid varit social, pratsam, skojfrisk och alltid haft nära till skratt, plötsligt bli en helt annan person. Det är svårt att säga exakt när jag såg att något inte stämde, men på ett ungefär vet jag när tecknen började visa sig. Första tecknet jag såg var när vi satt några stycken och pratade och skrattade, personen i fråga hängde liksom inte med i det vi pratade om, satt lite mer tyst än vanligt och frågade "vaddå?" ett antal gånger. Därefter kom det små signaler lite nu och då och allt eftersom har tillståndet eskalerat. Den drabbade kommer inte alltid ihåg att äta eller struntar helt enkelt i det, har därigenom magrat mycket och glömmer ibland bort om det är dag eller kväll. Försämringen har gått väldigt fort sista tiden och det känns bedrövligt. Det verkar också som att nedstämdhet kommer som ett brev på posten. Någon form av demens har den här personen drabbats av och nu ska det utredas av sjukvården.

                                        Bilderna från Google bilder

Plötsligt upptäcker man att när man samtalar med personen så hamnar nivån väldigt lågt, det känns som att prata med ett barn, det blir tillrättavisningar, upprepningar och förmaningar. Personen blir väldigt lätt irriterad och snäser ofta. Förmodligen är det en reaktion på sin egen frustration över att inte minnas eller att inte hitta ord för det man vill säga. För de anhöriga som drabbas blir det här en väldigt jobbig situation. Det är svårt att inte själv bli irriterad när den drabbade visar dåligt humör men känslan måste vara hemsk när man själv är medveten om sin egen minnesförlust. Min förhoppning är att hela den här utredningen ska gå fort och att personen i fråga får komma till ett boende där det finns social stimulans, trygghet och hjälp när så behövs.
Minnet är en komplicerad historia och förhoppningsvis kommer forskningen att göra stora framsteg vad gäller olika former av demens, det är åtminstone min önskan.

torsdag 1 september 2011

Prövningar i livet

Att livet består av prövningar, det vet nog de flesta. Vissa människor går igenom mer än vad man tycker är mänskligt medan andra får sig någon liten törn ibland. Det konstiga är att oavsett vad vi är med om i form av prövning, så kommer vi ur det lite starkare än vi var förut. Visst är det underligt hur vi människor fungerar? Jag har i mitt liv stött på både män och kvinnor som fått uthärda mer än vad man tror är gränsen för vad en människa klarar av. Det som är så fantastiskt med människan, är att vi klarar av betydligt mer än vad vi själva tror. Visst händer det något inom oss, vi blir aldrig den vi var förut men vi kan hantera sorgen även om den kanske aldrig riktigt lämnar oss. Vi lär oss att leva med det vi har gått igenom och dessutom kanske saker som förut var en del av vardagen, inte längre känns lika viktiga. Många omvärderar sitt liv och väljer bort det de upplever onödigt eller energikrävande och ersätter det med sånt de verkligen mår bra av. Detta tycker jag är en positiv sak som prövningen framkallar.
 En sorts prövning som både jag och min sambo går igenom nu, är när barnen är "på väg" ut ur boet. De står just nu med ena foten hemma och den andra utflugen. Visst är det blandade känslor när ens barn är i begrepp att flytta, men samtidigt känner man att det är dags. De är så självständiga och vill inget hellre än att få rå om sig själv. Samtidigt kommer separationsångesten krypande, det är ju trots allt ens minsta som ska lämna hemmet och det är en ganska stor omställning. Barn har flyttat hemifrån i alla tider, det är liksom en naturlig del av att frigöra sig och kliva in i vuxenvärlden. Jag hoppas att vi har gett dem de redskap de behöver för att klara sig och att de känner sig trygga i sig själv. Eftersom jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna, funderar jag mycket på hur allt ska bli o s v och säkert kommer jag att få fälla en och annan tår när flyttningen är ett faktum. Det känns som att ett kapitel av ens liv läggs i graven och ett annat tar vid. Vart tar åren vägen?
 Som sagt, prövningar finns det gott om och vill Ni dela med Er av tankar eller erfarenheter Ni har, lämna gärna en kommentar.

                                         Bilderna från Google bilder