Första advent

Sitter i vardagsrumssoffan, det är tidig lördag morgon och jag njuter av lugnet både inne och ute. Igår hängde vi upp stjärnor och satte ljusstake i fönstren, vad mysigt det känns när julsakerna kommer upp. Jag är av den sorten som inte vill hänga upp några julsaker alls innan adventshelgen, för mig hör det liksom till att göra det på fredag och lördag. Vi drack också årets första glögg och då luktade det verkligen jul. Jag älskar julen och tycker att vi behöver den här högtiden mitt i allt mörker. Det som jag upplever svårt den här tiden är att dra ner på stressen. Jag är urusel på att planera julklappsinköp i tid och det slutar alltid med julklappsstress varenda jul. Jag tänker varje år att nästa år ska jag börja i tid men det blir aldrig så och jag begriper inte varför :=)

                                                 Bilden från Google

Idag ska vi ner på stan och handla lite, bl a en ljusslinga som vi ska sätta i en ljuslykta som vi har på balkongen, röda ljus och annat smått och gott. Det finns ju så mycket fina saker som man skulle vilja köpa och varje år kommer det något nytt som lockar. Jag måste erkänna att jag hade väldigt svårt att ta till mig stjärnorna på fot eftersom jag tyckte att stjärnor ska hänga och inte stå. Nu har vi faktiskt både stjärna på fot och hängande stjärnor, så även jag har anpassat mig :=) Dessutom är det ju så mycket enklare att få upp en stjärna på fot. Det finns nog ingen som är så omständlig som jag när det gäller att få en hängande stjärna att verkligen hänga rak, det är pappersstjärnorna som är värst. Jag känner hur pulsen går upp där jag står och drar i sladden och vickar på stjärnan tills jag har lust att slita ner den. Det är verkligen tålamodsprövande och min sambo har lika roligt åt mig varje år. När en av hans vänner kom på besök hos oss tog han för vana att alltid peta till stjärnan lite så den inte hängde helt rakt, jag hade kunnat strypa honom! :=)

                                                Bilderna från Google

Lite senare idag ska vi åka till Luppio och hälsa på min dotter och svärson. Jag ska hjälpa henne med julgardinerna och så får vi umgås lite. Det är ju hennes första egna hem och hon älskar verkligen julen och allt som hör till. Dessutom får jag ju träffa Sigge, Evelinas gokisse som hon tog med sig hemifrån när hon flyttade.
Nu önskar jag Er alla en mysig första advent!

Vila i frid

Nu finns inte mamma längre....det känns konstigt att säga de orden. Min mamma som alltid varit en del av vårt liv, med ett skratt och en humor som inte lämnade någon oberörd. Hon lämnade jordelivet i fredags kväll och jag fick vara nära henne när hon tog sitt sista andetag. Hela tiden sa jag åt henne att hon inte är ensam, jag strök hennes kind, hennes panna och hår. Jag tror att hon visste att vi fanns där, att hon hörde våra röster och kände våra händer som strök på henne. Min mamma, så lugn hon såg ut där hon låg, det var sån frid över henne. När en människa dör blir huden i ansiktet alldeles slät, det är precis som att alla bekymmer och all oro bara har flugit iväg. Jag kommer aldrig att glömma de snälla, fantastiska människor som fanns där på Rönngården och gjorde allt för att mamma skulle ha det bra. De människorna kommer jag alltid att minnas.

Just nu är mitt huvud fyllt av allt praktiskt som måste ordnas, tänk vilken förmåga vi människor har att ställa in oss på sånt som vi måste göra trots att vi har sorg. Eftersom hon dog på fredag kväll så blir det först i morgon måndag som jag kontaktar begravningsbyrån och det jag hoppas är att begravningen sker innan jul. Det skulle kännas skönt att få klart den processen eftersom det nog är det jobbigaste att gå igenom. Jag har fått så mycket omtanke av människor runt omkring mig; ingen nämnd och ingen glömd och det värmer så otroligt mycket. Människor har ringt, skrivit på Facebook, skickat sms och visat att de bryr sig. När allt det här praktiska är avklarat och mamma är jordfäst, då får jag tid till eftertanke och kan bearbeta detta på mitt sätt. Det kommer att bli många tunga dagar, men jag är innerligt glad för att mamma slapp ligga länge och lida. Hon fick ett värdigt slut och behövde inte dö ensam.
Vila i frid mamma!

Klara besked

Så var det konstaterat; mamma lider av obotlig cancer. Hon har cancer i hela sin kropp; hjärnan, lever, njurar, lungor, mjälte o s v. Nog hade jag mina aningar och var inställd på detta, men när det blir ett faktum så känns det så definitivt. Jag ska snart förlora min mamma, ingen kan göra något åt det och jag kan bara ta till mig fakta och hantera det. Det känns svårt, även om hon är 77 år gammal så är hon min mamma och den som står mig närmast. Det är så många tankar och så många varför som kommer upp när sånt här händer. Det viktigaste för mig just nu är att hon inte ska behöva lida och att hon får den smärtlindring hon behöver när och om hon får ont. Det lustiga är att trots att förloppet har gått så fort och så långt, så har hon inte ont ännu och det är jag innerligt tacksam för.
Hon har inte demens som de först trodde, det är mest troligt metastaserna i hjärnan som orsakar hennes försämring vad gäller minnet.

Jag har familj och vänner som finns här för mig och stöttar, men det är helt ofrånkomligt att känna sig väldigt ensam mitt i allt detta. Jag tycker så synd om mamma, hon som varit en så glad, arbetssam och social människa som alltid pratat med alla. Av den personen finns inte mycket kvar. Hon är tystlåten, skrattar inte utan drar bara på munnen och ser så väldigt ynklig ut. Det känns så hårt att se henne så och min högsta önskan är att hon får lämna detta jordeliv innan smärtorna tar över. En mamma är alltid en mamma. Vi kommer inte längre att kunna åka dit och surra över en kopp kaffe, hon kommer inte längre att ringa och vara orolig över att vi ska iväg med bilen eller att barnen ska bli sjuka eller att någon ska göra dem illa. Hon var ofta ängslig över sådana saker, oroade sig ständigt att något skulle hända hennes kära. Visst har vi varit irriterade många gånger över detta, men nu skulle jag göra vad som helst för att hon åter igen skulle kunna ringa och oroa sig över något. Hon är min älskade mamma...

Tankar i november

Idag vaknade jag upp till en söndag med några kallgrader ute, känns skönt i luften när det blir lite kallare. På något sätt känns det ganska onaturligt att det är flera varmgrader i november månad som det nu har varit under lång tid. Jag trodde inte att jag skulle säga det, men jag längtar faktiskt efter snön. Tänk vad det skulle vara tråkigt om det inte hade kommit någon snö till jul! När man har hund så är den här väderleken ingen höjdare alls, ständigt svårtorkade smutsiga och blöta tassar som måste torkas grundligt innan man kan släppa in honom. Charlie ser lika olycklig ut varje gång jag lyfter hans tassar för att torka dem :)

                                                     Charlie

Jag är en person som kan hinna avhandla en massa saker när mitt enda sällskap är en kopp kaffe. Igår när jag satt vid köksbordet och drack kaffe for mina tankar i vanlig ordning iväg åt olika håll. Det som uppehöll mina tankar mest var barn/barnbarn, mamma, julen, jobbet men inte nödvändigtvis i den ordningen. Vad gäller barnen så kände jag en stark längtan efter dem. Det spelar ingen roll hur gamla barnen är, i modershjärtat är de alltid ens små barn som man älskar över allt annat och barnbarnen likaså. Tankarna runt mamma handlade om hennes sjukdom och hur det ska gå. Hon ska ju på röntgen i morgon så då får vi klara besked om vad hon lider av. Julfunderingarna började genom att jag tittade på gardinerna och konstaterade att de snart ska ner och ersättas av julgardiner, trots att de bara hängt där några veckor. Jag älskar julen och då i synnerhet tiden innan jul med alla ljus och allt mys som hör till. Visst behöver vi julen den här tiden på året med alla ljus i det trista mörkret. Jobbet funderar jag på till och från även om jag är ledig. I mitt yrke är det mycket den här tiden med studiekortsskrivande, åtgärdsprogram, planeringar, utvecklingssamtal och betygsfunderingar. Det är ofrånkomligt att inte fundera eller jobba med något som rör skolan även på fritiden.

Jag vet inte hur Ni är, men att fundera mycket kan vara både positivt och negativt. Jag kan få mycket gjort i huvudet bara genom att sitta lugnt och fundera, men lika ofta kommer tankar som kanske inte är direkt kreativa. De tankarna är inte bra utan påverkar hela ens sinnesstämning. Konsten är att mota dessa innan de påverkar för mycket, det är inte lätt för tankarna lever sitt eget liv och seglar iväg utan att man ens är medveten om det.

                                          Bilden från Google bilder   

 Jag hoppas att Ni alla får en bra vecka oavsett vad Ni gör! Vi hörs snart igen...