Personliga samtal

Så är den här påskhelgen slut och vi har haft ett så fantastiskt väder som jag inte kan minns att vi haft på många år. Det fina vädret ser ut att fortsätta under den här veckan och det är väl skönt för alla som är lediga. Jag försöker att njuta av den här ledigheten på bästa sätt och samla krafter, bara känslan av att vara ledig är skön nog. Jag och min dotter planerar en liten mor/dotter weekend tillsammans lite längre fram. Vi funderar på att åka till huvudstaden och roa oss med shopping och andra nöjen, fast det får vänta till slutet på juni när hon blir ledig från skolan. Det ska bli riktigt skoj att få göra något tillsammans med henne och dessutom prata förtroligt mor/dotterprat med varandra :) Jag vet inte om det blir mer känslomässiga samtal mellan mor/dotter än mellan far/son. Kanske det också är olika från person till person, en del är mer pratsamma än andra vad gäller känsliga saker.
Jag har alltid varit en sån person som tycker om att prata men som också kan lyssna när någon behöver lätta sitt hjärta. Det som sägs mellan mig och den personen, stannar där och vandrar inte vidare till någon annan. Just att bara lyssna är viktigt när någon vill prata, att börja lägga in, jämföra och prata om sina egna bekymmer är inte rättvist mot den andre.

Det finns inget jag tycker så illa om som att "sopa under mattan" och låta saker bara vara. För många är det ett problem att kunna uttrycka sig, säga vad man har på hjärtat och ta tag i saker som inte är så trevliga, det gäller inte mig. Det är en större börda för mig att inte få analysera och diskutera om saker än att prata, ifrågasätta o s v. Jag vet att en del tycker sånt är jobbigt och vill inte alls beröra det som inte är så trevligt, men jag anser att saker och ting bara blir värre om man inte pratar om det. Förr eller senare så pyser det över och då kan det vara försent att göra något åt problemet. Nu är jag inte en person som lättar mitt hjärta åt vem som helst, jag ska känna och lita på den personen för att överhuvudtaget säga något alls. Där är vi människor också olika, en del har inga som helst problem att prata om sitt eget med vem som helst och vissa (som mig), pratar bara med någon speciell. Sen är det den där klicken som alltid vill visa en perfekt fasad där det inte finns några problem alls och allt är så bra. Jag tror inte riktigt på dem, allt är inte alltid så perfekt eller så tar man inte i skiten utan sopar den under mattan. Kanske fungerar det bra till en viss gräns men någon gång ska skiten bort och då kan det bli mycket som kommer upp till ytan och tar en ände med förskräckelse.
Varför ska vi ha såna krav på oss att alltid vara så "duktiga"? Vem ställer de kraven egentligen? Vad har vi med oss i ryggsäcken som påverkar oss? Jag anser att det många gånger är vi själva som ställer de kraven för att leva upp till något som vi inte vet vad det är. Vi måste själva ta ansvar för vårt liv även om ryggsäcken är tung att bära. Många orkar inte och "går in i väggen" med dunder och brak, eller får äta medicin för att orka med vardagen. Livet är inte alltid lätt men vi måste lära oss att sätta gränser och att våga prata om det som är jobbigt, ingen människa är perfekt.
När du bjuder på dig själv lite grann så ska du se att även andra gör det också!