tisdag 28 maj 2013

After eightkräm

Ytterligare ett recept som jag hittade i en blogg och som passar bra tillsammans med päronmousse som fyllning i en tårta.

1 lager

3 dl vispgrädde
100 g mörk choklad
50 g After eight (ca 6 st)

Gör så här:
Värm grädden i en kastrull så att den blir varm. Hacka chokladen och häll den varma grädden över chokladen. Rör om tills all choklad smält. Låt blandningen stå kallt i kylskåp minst två timmar tills den blivit ordentligt kall. Vispa till lagom tjock fyllning.

Päronmousse

Det här är ett recept som jag hittade i en blogg och som jag genast ville testa.

Räcker till ett lager i tårtan.


1,5 dl Kiviks päronkräm
2 msk marsanpulver
2 dl vispgrädde
10 droppar päronessens
2 konserverade päronhalvor
(grön pastafärg eller karamellfärg)



Gör så här:
Blanda päronkräm med marsanpulver. Tillsätt päronessens och finhackade bitar av konserverade päron. Färga eventuellt med lite grön pastafärg eller karamellfärg. Vänd ner i vispad grädde.

lördag 25 maj 2013

Inför sommaren med allt vad det innebär

Ytterligare en dag med härligt väder, tänk vad allt känns så mycket lättare när solen skiner och det är varmt! Nåja, att tänka på städning en dag som denna går inte för sig :) Runt gårdarna ser man människor som jobbar på sin tomt; krattar, snickrar, planterar osv. Det är mycket att förbereda inför den underbara sommaren som är på ingående. Idag har vi verkligen varit ute hela dagen med undantag för lite handling. Det var meningen att vi skulle åka till Haparanda idag och shoppa lite men efter lite samspråk på morgon så bestämde vi oss för att strunta i detta. En av  ställena vi tänkte besöka var Skopunkten men nu hittade Thomas sandaler här i Kalix och även jag hittade ett par skor som jag ville ha. Min storlek var slut men de skulle få in fler på någon vecka så då blir det affär :) När vi kom hem satt några av våra grannar ute och drack kaffe och de ville att vi skulle komma och få oss en kopp så vi blev sittande här ute ett bra tag.

I morgon är det morsdag och min son med familj kommer hit och äter middag, det ska bli så trevligt. Dottern och hennes sambo bor ju i Övertorneå så någon resa hit blir det inte för dem eftersom de varit här två dagar på raken. Igår åt vi gemensam middag på restaurang och idag har de barnvaktat smågummorna i Bredviken. Jag ska ta mig en tur till mammas grav i morgon och fixa till lite där och kanske sätta en blomma åt henne. Det har gått 1 1/2 år sedan mamma dog och fortfarande kommer det dagar när jag känner mig ledsen och längtar efter henne. Ibland åker vi förbi huset där hon har bott och då får jag nästan alltid gråta, det känns precis som att hon när som helst ska komma ut genom dörren där och vinka till oss. Huset är för alltid förknippat med henne och jag har svårt att ta till mig att någon annan nu bor där. Jag har nästan alltid folk omkring mig, människor jag älskar och tycker om, men det spelar liksom ingen roll, ibland känner jag mig så ensam när jag tänker på att hon inte längre finns här ibland oss. Det är jobbigt när våra nära och kära inte finns längre, det blir aldrig detsamma igen och det tar lång tid att bearbeta detta. En lukt, en sång, ett skratt, ett minne så gråter jag.....



fredag 17 maj 2013

Skreanäs barnkoloni

Idag är nog den första dagen med riktig sommarvärme här i Kalix. Fåglarna kvittrar, folk har klätt sig i sommarkläder och alla ser glada och nöjda ut. Solen och värmen gör verkligen underverk med människor och jag ser nu fram emot den fantastiska tid som vi har framför oss med allt vad det innebär. Jag ska verkligen försöka njuta fullt ut under min semester så jag känner mig någorlunda utvilad till skolstarten. Bara det där att få göra vad man vill med dagarna är ju helt fantastiskt, inga krav alls.
När jag var liten tyckte jag att sommarlovet var långt, det kändes i alla fall som att sommaren var längre än den är idag :) Jag minns att jag tjatade på mamma om att få fara på barnkolonin i Skreanäs, Falkenberg under sommaren. Min kompis Britt-Marie hade fått lov att åka och jag ville ju också vara med om det äventyret. Först ville hon inte att jag skulle åka men sen ändrade hon sig och till min stora glädje fick jag fara dit.

                                                            Bilden från Google

Vistelsen där var fem veckor, en lång tid när man är 9-10 år och så långt tror jag inte att jag hade tänkt, för jag var väldigt mammig och fick så klart hemlängtan med jämna mellanrum :) Sommarvistelsen där var uppdelad i två perioder och jag var i den första. Vi bodde i baracker, ca 10 barn i varje och jag minns att föreståndaren hette Helga. Det bästa jag visste var när vi fick brev eller paket hemifrån, en riktig högtidsstund för alla barnen på kolonin. Mamma skrev många brev under dessa veckor, hon längtade nog väldigt mycket efter mig :)  Hon skrev om allt vi skulle göra när jag kom hem och det gjorde ju inte att jag fick mindre hemlängtan direkt :) Jag minns att jag fick brev från mina morbröder och från min morfar också och dessa brev har jag kvar än idag. Vi badade mycket och jag minns att det fanns gott om maneter som brändes ibland, riktigt äckligt tyckte jag. Jag och några barackkamrater gjorde en liten äventyrsgrej när vi var där, vi rymde :) Under natten var vi på utflykt och tyckte att det var väldigt spännande, men vi återvände ju så klart mot morgonsidan. Det blev bestraffning för oss, jag tror att vi fick göra någon form av motionsövningar, exakt vad minns jag inte :) Ibland ordnades det disco där och vi fick också åka till kiosken och köpa godis och dricka. När man är i den åldern är det inte roligt att vara alltför länge utan sina nära och kära och jag minns hur skönt jag tyckte att det var när jag kom hem. Det som var mindre roligt var att min mormor hade dött under tiden jag var borta och jag minns än idag när min morbror berättade det för mig, en händelse som för alltid är etsat fast i mitt minne. Jag tror nog att jag hade väldigt svårt att ta till mig det, allt kändes så overkligt när jag fick veta det.

Idag har jag lite svårt att förstå hur man kunde ha så långa vistelser som fem veckor, jag hade nog aldrig kunnat släppa iväg mina barn så länge och så långt hemifrån. Jag minns att när jag kom hem sa mamma att jag aldrig mer skulle få vara borta så länge :) Än idag kan det kännas lite tråkigt att jag inte fick säga farväl till mormor men jag tror nog att hon såg mig där i sin himmel och visste att jag hade velat krama om henne innan hon dog. Morfar levde ungefär åtta år efter mormors bortgång och jag är så tacksam att jag fick ha honom i mitt liv under de åren, en fantastisk människa <3<3<3




fredag 10 maj 2013

Ung på 70-talet

Så har den då kommit, min lärarlegitimation, beviset på att jag är behörig att undervisa i det jag gör. Det har tagit drygt 5 månader att få den men jag vet att många av mina kollegor har väntat mycket längre. När jag såg legitimationen på datorn så var jag tvungen att dra på munnen, för 30 år sedan hade jag aldrig haft en tanke på att jobba som lärare! Hade någon sagt åt mig att jag x antal år senare skulle jobba som lärare, då hade jag fått mig ett gott skratt. Jag var en väldigt skoltrött flicka när jag gick i nionde klass och många var de tillfällen när jag och några av mina vänner drog ner på stan och fikade istället för att gå på lektionen. På den tiden fikade man antingen på Domusrestaurangen eller på Tempofiket, jag kan faktiskt sakna de ställena än idag :) Innan vi gick ner på stan så sjukanmälde vi oss, någon av oss ringde och sjukanmälde sig och en annan gick till skolsköterskan och blev sjukanmäld. På den tiden fick man gröna och röda lappar; grön var giltig och röd var ogiltig frånvaro. Det tog lång innan min klassföreståndare ringde hem till min mamma och sa att jag inte varit på lektionen, det var stor skillnad mot idag när eleverna genast får ett samtal hem eller en ogiltig frånvaro på Schoolsoft. Det var mycket elever på Manhemsskolan när jag gick där, över 800 stycken. Jag kan inte påstå att skolan var bättre på den tiden när jag gick där, nog ser situationen för eleverna helt annorlunda ut idag. Vi "ser" eleverna på ett annat sätt än vad de gjorde då, jag har inget minne av att någon brydde sig speciellt mycket om hur man mådde eller så. Idag ser jag ju den tiden med helt andra ögon och förstår varför jag ibland gjorde som jag gjorde, men jag var aldrig dum mot någon eller uppkäftig mot lärarna, det skulle jag aldrig vågat.


                                                        Bilderna från Google


Tonåren var egentligen ingen rolig tid för mig, jag var väldigt vilsen, hade dåligt självförtroende, skämdes och hade komplex för än det ena och än det andra. På det sättet var jag nog inte speciellt olik många tonåringar idag. Hemma var jag en skötsam flicka och hjälpte till med disk och städning och jag tror nog inte att mamma hade några större problem med mig. Visst skrek jag och smällde i dörrarna när mamma gnällde eller tyckte till om saker, men det är sådant som alla föräldrar går igenom. Den här tiden skulle jag aldrig vilja gå igenom igen och sett med all den livserfarenhet jag nu har, så förstår jag hur många händelser från min tonårstid har präglat mig och gjort mig till den jag är idag, både på gott och ont. Man lär så länge man lever heter det ju och det stämmer verkligen på mig. Det har inte varit helt smärtfritt att komma hit där jag mentalt och kroppsligt står idag och med facit i hand så gjorde jag det som då kändes rätt och därför hade jag inte kunnat göra det på annat sätt. Jag är en stark kvinna som har klarat av mer än jag någonsin trodde att jag skulle göra!


måndag 6 maj 2013

Vardagsstress

Måndag igen och den här veckan blir kort; torsdag är röd dag och fredag är eleverna lediga och då får vi lärare som rättar nationella prov, kompensationsledigt. Så här i slutet på terminen är det många dagar som går bort av någon anledning och det skapar även lite stress för oss lärare. Det är mycket som ska hinnas med innan betygen ska sättas och då gäller det att planera dagarna väl. Som tur är tillhör jag den kategori människor som inte hetsar upp sig nämnvärt om saker och ting inte kan göras när det är tänkt, allt brukar ordna sig till det bästa i alla fall :)


                                                      Bilderna från Google

Ibland är det ganska bra att stanna upp mitt i all vardagsstress och reflektera lite över saker och ting. Vi har alla våra bördor att bära, en del mer än andra och då kan det vara ganska bra att verkligen se över sin egen situation och kanske fundera på vad man kan göra för att underlätta för sig själv i sitt dagliga liv. Den här vansinniga "duktighetsstämpeln" som stämplas på många, ställer såna oerhörda krav på den personen att leva upp till. Många människor har behov av att hela tiden bli bekräftade att de gör något bra och att de är duktiga på ett eller annat sätt. Varför måste vi alltid vara så jäkla duktiga? Hur ofta gör vi saker för våran egen skull och inte för vad någon annan ska tycka eller tänka om det vi gör eller inte har gjort? Man hör talas om både kvinnor och män som "går in i väggen", mår psykiskt dåligt eller är deprimerade och tvingas vara sjukskrivna under en längre tid. Jag har aldrig mått så dåligt och kan därför inte säga att jag vet hur det känns, men för den som drabbas måste det vara fruktansvärt. Däremot kan man ju ibland känna sig nedstämd eller "låg" av någon anledning och man funderar en hel del på sin livssituation, det tror jag inte kan jämställas med att vara deprimerad och den "depressionen" går nog de flesta människor igenom någon gång. Uttrycket "gå in i väggen" tror jag används lite slarvigt av gemene man, jag känner de som har gjort det och då är du verkligen helt utslagen med lång konvalescens som följd.

För min egel del får jag hela tiden jobba med mig själv för att lära mig sortera bland mina egna "krav" och att faktiskt kunna säga nej ibland. Jag har väldigt svårt för ordet "nej" och får dåligt samvete om jag säger det, men ibland måste man göra det och jag lär mig hela tiden. Vem var det som sa att man inte kan lära gamla hundar att sitta? :)