Vila i frid

Nu finns inte mamma längre....det känns konstigt att säga de orden. Min mamma som alltid varit en del av vårt liv, med ett skratt och en humor som inte lämnade någon oberörd. Hon lämnade jordelivet i fredags kväll och jag fick vara nära henne när hon tog sitt sista andetag. Hela tiden sa jag åt henne att hon inte är ensam, jag strök hennes kind, hennes panna och hår. Jag tror att hon visste att vi fanns där, att hon hörde våra röster och kände våra händer som strök på henne. Min mamma, så lugn hon såg ut där hon låg, det var sån frid över henne. När en människa dör blir huden i ansiktet alldeles slät, det är precis som att alla bekymmer och all oro bara har flugit iväg. Jag kommer aldrig att glömma de snälla, fantastiska människor som fanns där på Rönngården och gjorde allt för att mamma skulle ha det bra. De människorna kommer jag alltid att minnas.

Just nu är mitt huvud fyllt av allt praktiskt som måste ordnas, tänk vilken förmåga vi människor har att ställa in oss på sånt som vi måste göra trots att vi har sorg. Eftersom hon dog på fredag kväll så blir det först i morgon måndag som jag kontaktar begravningsbyrån och det jag hoppas är att begravningen sker innan jul. Det skulle kännas skönt att få klart den processen eftersom det nog är det jobbigaste att gå igenom. Jag har fått så mycket omtanke av människor runt omkring mig; ingen nämnd och ingen glömd och det värmer så otroligt mycket. Människor har ringt, skrivit på Facebook, skickat sms och visat att de bryr sig. När allt det här praktiska är avklarat och mamma är jordfäst, då får jag tid till eftertanke och kan bearbeta detta på mitt sätt. Det kommer att bli många tunga dagar, men jag är innerligt glad för att mamma slapp ligga länge och lida. Hon fick ett värdigt slut och behövde inte dö ensam.
Vila i frid mamma!

Klara besked

Så var det konstaterat; mamma lider av obotlig cancer. Hon har cancer i hela sin kropp; hjärnan, lever, njurar, lungor, mjälte o s v. Nog hade jag mina aningar och var inställd på detta, men när det blir ett faktum så känns det så definitivt. Jag ska snart förlora min mamma, ingen kan göra något åt det och jag kan bara ta till mig fakta och hantera det. Det känns svårt, även om hon är 77 år gammal så är hon min mamma och den som står mig närmast. Det är så många tankar och så många varför som kommer upp när sånt här händer. Det viktigaste för mig just nu är att hon inte ska behöva lida och att hon får den smärtlindring hon behöver när och om hon får ont. Det lustiga är att trots att förloppet har gått så fort och så långt, så har hon inte ont ännu och det är jag innerligt tacksam för.
Hon har inte demens som de först trodde, det är mest troligt metastaserna i hjärnan som orsakar hennes försämring vad gäller minnet.

Jag har familj och vänner som finns här för mig och stöttar, men det är helt ofrånkomligt att känna sig väldigt ensam mitt i allt detta. Jag tycker så synd om mamma, hon som varit en så glad, arbetssam och social människa som alltid pratat med alla. Av den personen finns inte mycket kvar. Hon är tystlåten, skrattar inte utan drar bara på munnen och ser så väldigt ynklig ut. Det känns så hårt att se henne så och min högsta önskan är att hon får lämna detta jordeliv innan smärtorna tar över. En mamma är alltid en mamma. Vi kommer inte längre att kunna åka dit och surra över en kopp kaffe, hon kommer inte längre att ringa och vara orolig över att vi ska iväg med bilen eller att barnen ska bli sjuka eller att någon ska göra dem illa. Hon var ofta ängslig över sådana saker, oroade sig ständigt att något skulle hända hennes kära. Visst har vi varit irriterade många gånger över detta, men nu skulle jag göra vad som helst för att hon åter igen skulle kunna ringa och oroa sig över något. Hon är min älskade mamma...

Tankar i november

Idag vaknade jag upp till en söndag med några kallgrader ute, känns skönt i luften när det blir lite kallare. På något sätt känns det ganska onaturligt att det är flera varmgrader i november månad som det nu har varit under lång tid. Jag trodde inte att jag skulle säga det, men jag längtar faktiskt efter snön. Tänk vad det skulle vara tråkigt om det inte hade kommit någon snö till jul! När man har hund så är den här väderleken ingen höjdare alls, ständigt svårtorkade smutsiga och blöta tassar som måste torkas grundligt innan man kan släppa in honom. Charlie ser lika olycklig ut varje gång jag lyfter hans tassar för att torka dem :)

                                                     Charlie

Jag är en person som kan hinna avhandla en massa saker när mitt enda sällskap är en kopp kaffe. Igår när jag satt vid köksbordet och drack kaffe for mina tankar i vanlig ordning iväg åt olika håll. Det som uppehöll mina tankar mest var barn/barnbarn, mamma, julen, jobbet men inte nödvändigtvis i den ordningen. Vad gäller barnen så kände jag en stark längtan efter dem. Det spelar ingen roll hur gamla barnen är, i modershjärtat är de alltid ens små barn som man älskar över allt annat och barnbarnen likaså. Tankarna runt mamma handlade om hennes sjukdom och hur det ska gå. Hon ska ju på röntgen i morgon så då får vi klara besked om vad hon lider av. Julfunderingarna började genom att jag tittade på gardinerna och konstaterade att de snart ska ner och ersättas av julgardiner, trots att de bara hängt där några veckor. Jag älskar julen och då i synnerhet tiden innan jul med alla ljus och allt mys som hör till. Visst behöver vi julen den här tiden på året med alla ljus i det trista mörkret. Jobbet funderar jag på till och från även om jag är ledig. I mitt yrke är det mycket den här tiden med studiekortsskrivande, åtgärdsprogram, planeringar, utvecklingssamtal och betygsfunderingar. Det är ofrånkomligt att inte fundera eller jobba med något som rör skolan även på fritiden.

Jag vet inte hur Ni är, men att fundera mycket kan vara både positivt och negativt. Jag kan få mycket gjort i huvudet bara genom att sitta lugnt och fundera, men lika ofta kommer tankar som kanske inte är direkt kreativa. De tankarna är inte bra utan påverkar hela ens sinnesstämning. Konsten är att mota dessa innan de påverkar för mycket, det är inte lätt för tankarna lever sitt eget liv och seglar iväg utan att man ens är medveten om det.

                                          Bilden från Google bilder   

 Jag hoppas att Ni alla får en bra vecka oavsett vad Ni gör! Vi hörs snart igen...

Mina hjärtan

                                          Elina äter sin första klubba

                               Daniel med sin minsta gumma, Wilma

Livets kontraster

Söndag eftermiddag och jag sitter här och tittar på reprisen av "Bonde söker fru". Av någon anledning så fascinerar detta program mig, varför vet jag inte :=) Mitt lilla barnbarn Elina har sovit här inatt, det är så roligt att få rå om henne och bara ägna sig åt henne helt och fullt. Hon är väldigt lättsam att ha och göra med, somnar direkt jag lägger henne och sover sen hela natten. Dessutom gillar hon att mysa. När jag hade bytt blöja på henne la hon sig i min säng, klappade på täcket och sa "myysa". Så klart att jag var tvungen att lägga mig bredvid henne en stund. Likadant i soffan; där ville hon sitta hos mig och "myysa". Hon är så otroligt mysig denna gumma!

Jag har även hälsat på min mamma idag på korttidsboendet där hon är. Det är en jobbig tid just nu, både för min mamma och för mig. De har konstaterat demens men det är något mer också som vi ännu inte vet. Hennes värden är dåliga och läkaren har beordrat röntgen av hjärna, lungor och mage så vi får se vad det säger. Det känns hårt att se sin mamma förändras så brutalt på så kort tid. Hon har alltid varit en pratglad, skojfrisk och social människa men av den personen finns inte mycket kvar. Försämringen har gått i rasande fart, på bara några månader har hon blivit så mycket sämre och det känns hårt. Jag har inte riktigt tagit till mig allt som hänt, har inte haft tid att känna efter p g a att det är så mycket runt omkring henne att ta hand om. I slutet på den här veckan har jag känt mig så ledsen och uppgiven. Jag tycker så otroligt synd om mamma när jag ser henne; de tomma ögonen, uppgivenheten, förvirringen och alla kilon hon tappat. Jag vill bara gråta, det känns väldigt tungt just nu.

Det här är två av livets kontraster; det fina och det sorgliga, allt har jag upplevt i dag och dessa händelser är saker som gör att man värdesätter det enkla i tillvaron. Jag är frisk och orkar finnas till för mina nära och kära, för utan dem vore livet väldigt tomt.

Kärlek till Er alla!      

Wilma

Mitt andra barnbarn, Wilma
Född:111006 kl 19.01 i Sunderbyn

Längd: 53 cm
Vikt: 4625 g
                               
                                                          WILMA

En stormig vecka

Lördag morgon, klockan är tjugo i nio och jag kan se solen mellan tallarna på baksidan av vårt hus. Tänk vad härligt det är med sol! Jag har sovit väldigt gott, helt utmattad av veckans alla göromål och en hjärna som har fått gå på högvarv. Ibland händer mycket saker i ens liv på en och samma gång och nu är det precis så för mig. Jag har inte hunnit skriva så mycket i min blogg men när det lugnar ner sig ska jag bli flitigare med detta. :=) Vi har nu hunnit installera oss i vår nya lägenhet men allt är lite huller om buller här inne p g a att de renoverar lägenheten. Det gäller att ha tålamod och se slutmålet framför sig, hur fint det kommer att bli både på väggar och golv. Just nu har de tapetserat klart kök, hall och ett rum samt målat taket och jag myser när jag ser hur fint det blir. Det svåraste att stå ut med är detta hemska slipdamm som lägger sig som en vit hinna överallt, ingenting känns fräscht. Nästa vecka ska vi lägga in klickgolv i kök och hall och det ska bli så spännande att se hur det blir. Mörkt brunt (valnöt) i köket och hallen uppe och gråsvart klinkerliknande golv i hallen nere, det blir nog fint till de ljusa tapeterna. Jag ska lägga upp lite bilder sen när allt är färdigt så ni får se slutresultatet.

En sak som hänt i veckan är att jag blivit farmor för andra gången till en helt underbar liten tjej; 4625 g och 53 cm lång. Det är en så stor lycka att få uppleva detta och se sitt barns drag spegla sig i detta lilla underverk. Jag är så stolt över dem! Det är ju ingen självklarhet att alla kan få barn och en del får kämpa väldigt länge innan det blir resultat, så att få uppleva farmorslyckan är ett privilegium. Elina är ju bara 1 1/2 år så hon har ju inte riktigt förstått att hon är storasyster, men allt eftersom åren går kommer de säkert att ha mycket roligt tillsammans. Linda och bebisen får inte komma hem förrän tidigast på söndag fm eftersom det var ett stort barn och Linda tappade så mycket blod. Linda var så klart besviken över att inte få åka hem men det är ju bra att de har koll så ingenting oförutsett inträffar med någon av dem. På åttiotalet när jag fick Daniel, var det vanligt att ligga längre på BB, de ville bl a se att amningen hade kommit igång ordentligt innan man fick åka hem. Nu för tiden får ju alla åka hem så snabbt de vill och det är säkert skönt för alla inblandade.

Nu ska jag ta tag i dagens sysslor men först av allt blir det frukost med gubben som ska jobba eftermiddag idag. Jag önskar Er alla en härlig dag!