Vila i frid

Nu finns inte mamma längre....det känns konstigt att säga de orden. Min mamma som alltid varit en del av vårt liv, med ett skratt och en humor som inte lämnade någon oberörd. Hon lämnade jordelivet i fredags kväll och jag fick vara nära henne när hon tog sitt sista andetag. Hela tiden sa jag åt henne att hon inte är ensam, jag strök hennes kind, hennes panna och hår. Jag tror att hon visste att vi fanns där, att hon hörde våra röster och kände våra händer som strök på henne. Min mamma, så lugn hon såg ut där hon låg, det var sån frid över henne. När en människa dör blir huden i ansiktet alldeles slät, det är precis som att alla bekymmer och all oro bara har flugit iväg. Jag kommer aldrig att glömma de snälla, fantastiska människor som fanns där på Rönngården och gjorde allt för att mamma skulle ha det bra. De människorna kommer jag alltid att minnas.

Just nu är mitt huvud fyllt av allt praktiskt som måste ordnas, tänk vilken förmåga vi människor har att ställa in oss på sånt som vi måste göra trots att vi har sorg. Eftersom hon dog på fredag kväll så blir det först i morgon måndag som jag kontaktar begravningsbyrån och det jag hoppas är att begravningen sker innan jul. Det skulle kännas skönt att få klart den processen eftersom det nog är det jobbigaste att gå igenom. Jag har fått så mycket omtanke av människor runt omkring mig; ingen nämnd och ingen glömd och det värmer så otroligt mycket. Människor har ringt, skrivit på Facebook, skickat sms och visat att de bryr sig. När allt det här praktiska är avklarat och mamma är jordfäst, då får jag tid till eftertanke och kan bearbeta detta på mitt sätt. Det kommer att bli många tunga dagar, men jag är innerligt glad för att mamma slapp ligga länge och lida. Hon fick ett värdigt slut och behövde inte dö ensam.
Vila i frid mamma!