Klara besked

Så var det konstaterat; mamma lider av obotlig cancer. Hon har cancer i hela sin kropp; hjärnan, lever, njurar, lungor, mjälte o s v. Nog hade jag mina aningar och var inställd på detta, men när det blir ett faktum så känns det så definitivt. Jag ska snart förlora min mamma, ingen kan göra något åt det och jag kan bara ta till mig fakta och hantera det. Det känns svårt, även om hon är 77 år gammal så är hon min mamma och den som står mig närmast. Det är så många tankar och så många varför som kommer upp när sånt här händer. Det viktigaste för mig just nu är att hon inte ska behöva lida och att hon får den smärtlindring hon behöver när och om hon får ont. Det lustiga är att trots att förloppet har gått så fort och så långt, så har hon inte ont ännu och det är jag innerligt tacksam för.
Hon har inte demens som de först trodde, det är mest troligt metastaserna i hjärnan som orsakar hennes försämring vad gäller minnet.

Jag har familj och vänner som finns här för mig och stöttar, men det är helt ofrånkomligt att känna sig väldigt ensam mitt i allt detta. Jag tycker så synd om mamma, hon som varit en så glad, arbetssam och social människa som alltid pratat med alla. Av den personen finns inte mycket kvar. Hon är tystlåten, skrattar inte utan drar bara på munnen och ser så väldigt ynklig ut. Det känns så hårt att se henne så och min högsta önskan är att hon får lämna detta jordeliv innan smärtorna tar över. En mamma är alltid en mamma. Vi kommer inte längre att kunna åka dit och surra över en kopp kaffe, hon kommer inte längre att ringa och vara orolig över att vi ska iväg med bilen eller att barnen ska bli sjuka eller att någon ska göra dem illa. Hon var ofta ängslig över sådana saker, oroade sig ständigt att något skulle hända hennes kära. Visst har vi varit irriterade många gånger över detta, men nu skulle jag göra vad som helst för att hon åter igen skulle kunna ringa och oroa sig över något. Hon är min älskade mamma...