Ibland är det ganska bra att stanna upp mitt i all vardagsstress och reflektera lite över saker och ting. Vi har alla våra bördor att bära, en del mer än andra och då kan det vara ganska bra att verkligen se över sin egen situation och kanske fundera på vad man kan göra för att underlätta för sig själv i sitt dagliga liv. Den här vansinniga "duktighetsstämpeln" som stämplas på många, ställer såna oerhörda krav på den personen att leva upp till. Många människor har behov av att hela tiden bli bekräftade att de gör något bra och att de är duktiga på ett eller annat sätt. Varför måste vi alltid vara så jäkla duktiga? Hur ofta gör vi saker för våran egen skull och inte för vad någon annan ska tycka eller tänka om det vi gör eller inte har gjort? Man hör talas om både kvinnor och män som "går in i väggen", mår psykiskt dåligt eller är deprimerade och tvingas vara sjukskrivna under en längre tid. Jag har aldrig mått så dåligt och kan därför inte säga att jag vet hur det känns, men för den som drabbas måste det vara fruktansvärt. Däremot kan man ju ibland känna sig nedstämd eller "låg" av någon anledning och man funderar en hel del på sin livssituation, det tror jag inte kan jämställas med att vara deprimerad och den "depressionen" går nog de flesta människor igenom någon gång. Uttrycket "gå in i väggen" tror jag används lite slarvigt av gemene man, jag känner de som har gjort det och då är du verkligen helt utslagen med lång konvalescens som följd.
För min egel del får jag hela tiden jobba med mig själv för att lära mig sortera bland mina egna "krav" och att faktiskt kunna säga nej ibland. Jag har väldigt svårt för ordet "nej" och får dåligt samvete om jag säger det, men ibland måste man göra det och jag lär mig hela tiden. Vem var det som sa att man inte kan lära gamla hundar att sitta? :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar