Skreanäs barnkoloni

Idag är nog den första dagen med riktig sommarvärme här i Kalix. Fåglarna kvittrar, folk har klätt sig i sommarkläder och alla ser glada och nöjda ut. Solen och värmen gör verkligen underverk med människor och jag ser nu fram emot den fantastiska tid som vi har framför oss med allt vad det innebär. Jag ska verkligen försöka njuta fullt ut under min semester så jag känner mig någorlunda utvilad till skolstarten. Bara det där att få göra vad man vill med dagarna är ju helt fantastiskt, inga krav alls.
När jag var liten tyckte jag att sommarlovet var långt, det kändes i alla fall som att sommaren var längre än den är idag :) Jag minns att jag tjatade på mamma om att få fara på barnkolonin i Skreanäs, Falkenberg under sommaren. Min kompis Britt-Marie hade fått lov att åka och jag ville ju också vara med om det äventyret. Först ville hon inte att jag skulle åka men sen ändrade hon sig och till min stora glädje fick jag fara dit.

                                                            Bilden från Google

Vistelsen där var fem veckor, en lång tid när man är 9-10 år och så långt tror jag inte att jag hade tänkt, för jag var väldigt mammig och fick så klart hemlängtan med jämna mellanrum :) Sommarvistelsen där var uppdelad i två perioder och jag var i den första. Vi bodde i baracker, ca 10 barn i varje och jag minns att föreståndaren hette Helga. Det bästa jag visste var när vi fick brev eller paket hemifrån, en riktig högtidsstund för alla barnen på kolonin. Mamma skrev många brev under dessa veckor, hon längtade nog väldigt mycket efter mig :)  Hon skrev om allt vi skulle göra när jag kom hem och det gjorde ju inte att jag fick mindre hemlängtan direkt :) Jag minns att jag fick brev från mina morbröder och från min morfar också och dessa brev har jag kvar än idag. Vi badade mycket och jag minns att det fanns gott om maneter som brändes ibland, riktigt äckligt tyckte jag. Jag och några barackkamrater gjorde en liten äventyrsgrej när vi var där, vi rymde :) Under natten var vi på utflykt och tyckte att det var väldigt spännande, men vi återvände ju så klart mot morgonsidan. Det blev bestraffning för oss, jag tror att vi fick göra någon form av motionsövningar, exakt vad minns jag inte :) Ibland ordnades det disco där och vi fick också åka till kiosken och köpa godis och dricka. När man är i den åldern är det inte roligt att vara alltför länge utan sina nära och kära och jag minns hur skönt jag tyckte att det var när jag kom hem. Det som var mindre roligt var att min mormor hade dött under tiden jag var borta och jag minns än idag när min morbror berättade det för mig, en händelse som för alltid är etsat fast i mitt minne. Jag tror nog att jag hade väldigt svårt att ta till mig det, allt kändes så overkligt när jag fick veta det.

Idag har jag lite svårt att förstå hur man kunde ha så långa vistelser som fem veckor, jag hade nog aldrig kunnat släppa iväg mina barn så länge och så långt hemifrån. Jag minns att när jag kom hem sa mamma att jag aldrig mer skulle få vara borta så länge :) Än idag kan det kännas lite tråkigt att jag inte fick säga farväl till mormor men jag tror nog att hon såg mig där i sin himmel och visste att jag hade velat krama om henne innan hon dog. Morfar levde ungefär åtta år efter mormors bortgång och jag är så tacksam att jag fick ha honom i mitt liv under de åren, en fantastisk människa <3<3<3