Städning

Hur många av Er tycker om att städa? Jag vet att det finns de som verkligen tycker att städning är avkopplande och ganska kul, det förstår jag inte :=) Städning är bara ett nödvändigt ont och inte det minsta kul. Det jag anser roligt, är när städningen är avklarad och det är rent och snyggt överallt, då känner jag mig nöjd. Jag är uppväxt med ordning och reda, min mamma är uppväxt med ordning och reda och säkert hennes mamma också. Det här är väl något som är på både gott och ont. Jag lovar Er att på den här punkten har jag fått bearbeta mig själv för att sluta vara för pedantisk med allt och jag har lyckats bra tycker jag. Numera klarar jag av att det är lite dammigt och att det ligger framme saker, men det har tagit många år att bli så klok :=) När jag flyttade hemifrån hade jag stora krav på mig själv. Det skulle vara välstädat, mattfransarna skulle ligga raka, fikabröd skulle finnas i frysen o s v. Jag ifrågasatte aldrig kraven jag hade på mig själv, de var bara så självklara.

Det där levde jag med i många år, även efter att jag fått barn, fast i längden orkar man ju inte ha allt så perfekt, det tar för mycket energi. När julen kom skulle det bakas ett visst antal sorter, det skulle finnas viss sorts mat, även sån som ingen egentligen tyckte om men som bara skulle finnas där. Sen var det städningen, allt skulle göras så nära julafton som möjligt och mattorna fick inte läggas in förrän sent kvällen innan julafton. Allt skulle vara perfekt. Egentligen vet jag inte när jag började bryta dessa vanor, men jag tror att med åldern kommer visheten. Det är ju fullständigt galet att ägna så mycket tid åt att allt ska vara så perfekt. Självklart sitter detta i oss själva, om vi upplever det som jobbigt måste vi göra något åt det. Jag är en människa som gillar ordning och det kan man väl få göra, men det spelar ingen roll om det ibland är stökigt hemma, det klarar jag av. Om jag säger att det är en lätt match att ändra på sig, då ljuger jag. Det krävs upprepad bearbetning av sig själv för att lära sig att det faktiskt inte är någon katastrof om jag inte har hemmet så välstädat som jag önskar.

Våra tonåringars rum brukar se ut som att en jordbävning dragit fram, de skäms inte det minsta att ta dit kompisar fast de har en horisontell garderob på golvet. Jag och min sambo har fått frispel över detta mer än en gång, men nu orkar vi inte. De tycker att vi inte behöver bry oss eftersom det är deras rum. Numera drar vi igen dörren och låtsas som att det rummet inte existerar. Nu tror jag nog att de flesta tonåringar är mer eller mindre slarviga och jag tror säkert att det blir en annan sak den dagen de flyttar hemifrån. När det sker så hoppas jag att de fått med sig en sund inställning hemifrån till städning och annat.