Skolan på 70-talet och idag

Sitter just nu och är provvakt åt en åk 9 som skriver nationellt prov och tänker då tillbaka på när jag var i deras ålder. Jag var fruktansvärt skoltrött i nian och ville inget hellre än att få slippa skolan, jag hade tappat gnistan. Jag har funderat mycket på vad själva orsaken var till att jag var så less och i det stora hela kan jag se vad problemet var. Dock kan det då konstateras att inte var det någon i skolan som engagerade och brydde sig om de såg att någon inte hade den där riktiga gnistan. Idag är det stor skillnad på skolan i jämförelse med hur det var på 70-talet. Ibland känns det som att vi curlar eleverna för att de ska nå målen och gå ut skolan med godkända betyg. Tyvärr är det ju så att många vaknar upp i sista minuten och vill veta vad de kan göra för att få ett godkänt betyg. Vi lärare försöker på alla sätt och vis att hjälpa dem men ibland går det inte av olika orsaker och det känns aldrig bra eftersom vi ser det som ett misslyckande. Idag hjälper vi eleverna under resans gång när vi ser att det brister någonstans, vi försöker hela tiden att se vilka möjligheter som finns. Den hjälpen fanns inte när jag gick i skolan, åtminstone inte på den skola jag gick på som faktiskt är samma skola som jag jobbar på idag :) Alla människor har sin börda att bära och jag vet att många elever inte har det så lätt av olika orsaker; diagnoser, hemförhållanden o s v.

Jag funderar ibland på hur det hade varit om mamma hade varit mer pådrivande vad gäller skolan, talat om hur viktigt det är med att man sköter skolan och får bra betyg. Nu var hon av den generationen som tyckte att det viktigaste var att man fick ett jobb och kunde försörja sig och på 70-talet kunde man faktiskt få ett jobb utan några större problem. Jag minns faktiskt inte att hon någonsin tjatade på mig om hur viktigt det är med utbildning och det hade jag nog inte uppskattat då, men någonstans hade det ändå varit bra att någon i alla fall hade pratat med mig om detta. Jag valde den absolut kortaste gymnasieutbildningen jag kunde hitta; Hemteknisk linje som var endast ett år :) Den valde jag inte för att jag ville gå den, utan för att den var så kort och det kändes som att jag inte orkade gå någon linje som var längre än så. Nu har jag ju klarat mig bra genom livet trots min skoltrötthet, men min resa i studiernas värld har blivit längre och jag har fått ta många omvägar för att komma dit jag är idag.